Går något fel och vi måste omvärdera vad vi gör är det lätt att tänka att man inte ska ge upp och pressa sig själv lite, lite till. Men ”trust the process” sägs det. Situationer uppstår och vi kan alltid välja att acceptera det vi inte kan göra något åt eller göra något åt det vi kan påverka. Det är bara det att det kan vara så svårt nä men är mitt uppe i det! Man har en idé om hur det ska se ut och vi vill så gärna ha framgång i det vi gör, frustrationer eller press driver på oss och vi vill inte misslyckas eller känna att vi bara ger upp. Det ses ner på nästan och det är lätt att se ner på sig själv, personen vi dömer hårdast va alla. Så hur kan vi välja att se på det?

Är det verkligen så att när vi byter mål eller fokus så ger vi upp eller omvärderar vi bara situationen?

Som med alla idéer är det rekommenderat att man gör något med sin inspiration, skriv ner en utförlig plan eller agera direkt, annars blir det som med mat; ju längre man smälter det desto mer blir det till skit. Det händer liksom inget. Det bara passerar.

Problemen uppstår när vi väl agerar på något så blir det inte alltid som man tänkt, livet kommer emellan och saker händer. Man inser eller upptäcker att det inte går på det sätt man först tänkt sig eller att det inte passar in i vår livsstil som den är nu.
Ska man behöva vända upp och ner på sitt liv för att få pusselbitarna att passa in? Nej, självklart inte, man ska anpassa vägen till målet. Målet, din vision, kan förändras med tiden även om grundtanken håller sig densamma. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett eget företag, ett personligt mål eller ens planeringen inför en fest; kurvan ser ganska lik ut oavsett.

T.ex. har jag träning. Mitt största kors att bära. Min första vision var att gå ner i vikt och bli hälsosam, det finns ju hur mycket tips som helst på nätet, det är bara att följa. Det gick jättebra! Men! Någonstans på vägen orkade jag inte mer, började må dåligt, träningen blev en tröst, en kompensation och till sist en hets. Det var inte alls kul längre. Så, jag behövde ändra min vision av hur det skulle se ut och hur jag skulle nå dit med hjälp av mina tidigare erfarenheter.
Nästa mål var att hitta en balans i hur jag förhåller mig till mat och träning rent mentalt. Därefter blev det att hitta den typen av träning som passade mig bäst, i det tempo jag vill och som passar mig, sedan att må bra rent generellt. Nu handlar det om att separera mitt värde från hur jag ser ut, hur jag tränar och min vikt. Jag vill må bra och vara lycklig, det är allt men åratal av inlärt beteende och av att känn att jag misslyckats tar tid att komma över. Det sitter fortfarande i och det har tagit ÅR att komma över. Jag jobbar fortfarande på det eftersom känslorna att vara tillbaka på ruta ett stoppar mig.

Man kommer aldrig vara tillbaka på ruta ett. 

På samma sätt försöker jag fortfarande  lista ut vad jag vill uppnå med alla de mål jag listat i min bujo och självklart min bullet journal i sig! Den har redan hjälpt mig SÅ mycket, men hur ska jag kunna förmedla det bättre? Jag vill så gärna, men behöver jag prestera bra på alla fronter i liver just nu? Är det inte nog med att räcka till också tänker jag? Lite på att det tar tid, men kommer funka eftersom jag fortfarande vill.

Jag tänker att om man kan justera sin vision och är bekväm med att detta är en naturlig del av processen, måste man också vara bekväm med att det inte är alltid man kan satsa på alla saker samtidigt. Man måste prioritera och lära sig av en sak i taget, annars kommer känslorna av att inte räcka till, inte göra nog eller att bara inte vara bra.
Fokusera på att vara bra på en sak i taget, det som behövs nu! Bara det och känn att du verkligen bara behöver satsa på det. Om man tittar på den stora bilden och försöker sortera lite bland alla de känslor vi har så är det ibland lättare att se helheten.
Kanske räcker det med att jobba heltid eller finnas där för sin familj på bästa sätt? Det räcker. Det är bra nog. Sånt som inte ger glädje men som vi ändå försöker göra och hinna med kanske inte ska vara med i planeringen alls just nu?

Är det mycket i skolan eller semestern precis har dragit igång så drar man kanske inte igång med ett seriöst träningsprogram där man inte får äta godis, ska träna 2 gånger om dagen eller inte kan slappna av när man behöver det. Kanske är det bra att ta tid att slappna av mer om vi mår bra av det?
Är det mycket på jobbet kanske man inte också måste hinna träffa alla man känner eller vara volontär?

Det låter väl helt ok att räcka till och lägga krutet där det behövs?