Nu är sidan helt flyttat till BuJouLou.wordpress.com där det kommer finnas mer information och förklaringar kring Bullet journaling genom omfattande guider och tips!
Välkommen förbi dit i fortsättningen! 

Flytten är klar!

Bullet Journal Kommentera
Nu är sidan helt flyttat till BuJouLou.wordpress.com där det kommer finnas mer information och förklaringar kring Bullet journaling genom omfattande guider och tips!
Välkommen förbi dit i fortsättningen! 
Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 

Om att byta identitet

Allmänt Kommentera
Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 
Jag älskar positiviteten kring Instagram, det är verkligen en plattform för att visa saker som de är och nå ut. Det var därigenom jag kom i kontakt med BOPO (Body Positivity) rörelsen från början. "Älska din kropp som den är" var deras enkla budskap, det lät uppenbart och inte minst hälsosamt, men så sjukt svårt!
 
Jag precis som många andra har svårt att acceptera förändringar som kommer med tiden, speciellt när man ser den så konkret som i min kropp, mitt "ansikte utåt". Jag sörjer den jag har varit, både kroppsligt och mentalt, och att jag inte är som jag en gång varit.
Visste du att förluster alltid känns mer än vinster? Att känna att man förlorat något kan ge mycket större konsekvenser än att få mer av något, oavsett vad. Det spelar ingen roll om man förlorat sin kroppsform, pengar, sin mentala styrka eller chanser. Det är därför det är är viktigt att se till vad man har och påminna sig om sin tacksamhet dagligen.
 
Bild: tacksamhet.
Om du inte är lycklig med vad du har, varför skulle du vara lycklig med mer av det?
 
BoPo har hjälp mig att se på saker annorlunda och prioritera om hur jag vill må och ha det i mitt liv. Inte vad som borde göra mig lycklig, inte hur jag ska nå det och speciellt att jag inte behöver ser ut på ett speciellt sätt för att ha det. 
 
Ett konkret exempel för mig, på hur jag förstörde synen på mitt eget värde, är första gången jag blev deprimerad. Jag tappade så mycket i vikt och jag fick så mycket komplimanger för det. Jag tackade folk men samtidigt minns jag att jag inte förstod varför. Jag hade inte gjort något för att få den och i mina ögon var det en symbol för min sjukdom. Andra såg dock inte allt som försiggick inom mig, bara mig utifrån. Att ta tag i sin vikt och lyckas gå ner ses som en enorm prestation och något som verkligen ska gratuleras. Vi ser hur andra kämpar på bloggar och instagram, hur mycket arbete det är för att må bättre och gå ner i vikt. Så här i efterhand tror jag bara att folk trodde att jag mådde bättre eftersom jag hade lyckats med något som kräver tid och dedikering. Att jag ens orkade ta itu med något var ett mirakel. 
 
 
När jag började må bättre, bli fylligare, kunna träffa folk igen så avskydde jag förändringen. Inte till en början, då mådde jag SÅ bra men jag kände mig klumpig trots att jag kunde, för första gågnen på månader, njuta av mat igen. Jag var i ett behaglit mellanting av att äta gott och få komplimanger. Men sen blev det så mycket skam i att äta något jag visste inte var bra för mig samtidigt som jag verkligen ville njuta av det. Kläder som vart för stora blev för små och jag kände mitt värde som person försvinna med personen jag inte längre var. Kunde jag inte vara båda hela tiden? 
 
Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då det varit värre, då det spelade mindre roll hur jag såg ut eftersom jag var så olycklig. Men i slutänden satte jag ett större värde i att ha gått ner i vikt, en ren konsekvens och inget jag brydde mig om, istället för värdet i att ha kommit ur en mental sjuksom, vilket krävde hårt arbete med mig själv dagligen. Allt jag stod ut med för att övervinna mina egna tankar var inte för att se annorlunda ut, men jag saknade ändå den förlusten. 
 
 
Att älska sin kropp för vad den är och kan nu är något jag, på mina dåliga dagar speciellt, fortfarande längtar efter! Att inte vara rädd för att den har förändrats och kommer förändras i framtiden.
Jag älskar den här rörelsen eftersom den påminner om att man inte måste få tillbaka sin kropp efter att ha fått barn. Den förändras, det är en konsekvens, och att lägga större värde på den än ett liv är inte hälsosamt.
Man behöver inte skämmas över sina ärr, de är från en tid då man inte mådde lika bra, då man inte visste vad man vet idag och tyder på att man klarat sig igenom något som varit extremt mentalt påfrestande.
Den lär ut att älska sin fräknar som alltid är i vägen och finns överallt på varenda bild, som en unik markering som definerar en speciell person. 
 
Det är mer påtagligt när det är genom något som kroppen, något alla kan se och så många har åsikter kring. Media i alla former visar upp "idealet" och är en stor del av den här förvrängningen, men också den här oacceptansen att allt förändras. Vad spelar det för roll om vi ändå inte är lyckliga? Dessa förändringar är inget som gör dig till en sämre person. 
 
Body Positivty är något vi alla kan må bra av. För att inse att vi är inte hur vi ser ut. Vi kan fortfarande skratta, vara roliga, må bra, springa, sjunga, simma, gråta och vara värda något. Vi förändras varje dag, vare sig vi vill eller inte, men tänk på allt vi fått, lärt oss, upnått istället för vad vi förlorat.  
 
 
Jag rekommenderar filmen "Embrace" på Netflix för de som är nyfikna. De handlar om hur vår syn på oss själva, andras idéer om hur det ska vara och hur det kan driva oss till att göra saker som får oss att må sämre, men också om acceptans för vilka vi är. Den måste komma från oss själva i första hand. 
 
 
 
 

Body Positivity-rörelsen

Bullet Journal Kommentera
Jag älskar positiviteten kring Instagram, det är verkligen en plattform för att visa saker som de är och nå ut. Det var därigenom jag kom i kontakt med BOPO (Body Positivity) rörelsen från början. "Älska din kropp som den är" var deras enkla budskap, det lät uppenbart och inte minst hälsosamt, men så sjukt svårt!
 
Jag precis som många andra har svårt att acceptera förändringar som kommer med tiden, speciellt när man ser den så konkret som i min kropp, mitt "ansikte utåt". Jag sörjer den jag har varit, både kroppsligt och mentalt, och att jag inte är som jag en gång varit.
Visste du att förluster alltid känns mer än vinster? Att känna att man förlorat något kan ge mycket större konsekvenser än att få mer av något, oavsett vad. Det spelar ingen roll om man förlorat sin kroppsform, pengar, sin mentala styrka eller chanser. Det är därför det är är viktigt att se till vad man har och påminna sig om sin tacksamhet dagligen.
 
Bild: tacksamhet.
Om du inte är lycklig med vad du har, varför skulle du vara lycklig med mer av det?
 
BoPo har hjälp mig att se på saker annorlunda och prioritera om hur jag vill må och ha det i mitt liv. Inte vad som borde göra mig lycklig, inte hur jag ska nå det och speciellt att jag inte behöver ser ut på ett speciellt sätt för att ha det. 
 
Ett konkret exempel för mig, på hur jag förstörde synen på mitt eget värde, är första gången jag blev deprimerad. Jag tappade så mycket i vikt och jag fick så mycket komplimanger för det. Jag tackade folk men samtidigt minns jag att jag inte förstod varför. Jag hade inte gjort något för att få den och i mina ögon var det en symbol för min sjukdom. Andra såg dock inte allt som försiggick inom mig, bara mig utifrån. Att ta tag i sin vikt och lyckas gå ner ses som en enorm prestation och något som verkligen ska gratuleras. Vi ser hur andra kämpar på bloggar och instagram, hur mycket arbete det är för att må bättre och gå ner i vikt. Så här i efterhand tror jag bara att folk trodde att jag mådde bättre eftersom jag hade lyckats med något som kräver tid och dedikering. Att jag ens orkade ta itu med något var ett mirakel. 
 
 
När jag började må bättre, bli fylligare, kunna träffa folk igen så avskydde jag förändringen. Inte till en början, då mådde jag SÅ bra men jag kände mig klumpig trots att jag kunde, för första gågnen på månader, njuta av mat igen. Jag var i ett behaglit mellanting av att äta gott och få komplimanger. Men sen blev det så mycket skam i att äta något jag visste inte var bra för mig samtidigt som jag verkligen ville njuta av det. Kläder som vart för stora blev för små och jag kände mitt värde som person försvinna med personen jag inte längre var. Kunde jag inte vara båda hela tiden? 
 
Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då det varit värre, då det spelade mindre roll hur jag såg ut eftersom jag var så olycklig. Men i slutänden satte jag ett större värde i att ha gått ner i vikt, en ren konsekvens och inget jag brydde mig om, istället för värdet i att ha kommit ur en mental sjuksom, vilket krävde hårt arbete med mig själv dagligen. Allt jag stod ut med för att övervinna mina egna tankar var inte för att se annorlunda ut, men jag saknade ändå den förlusten. 
 
 
Att älska sin kropp för vad den är och kan nu är något jag, på mina dåliga dagar speciellt, fortfarande längtar efter! Att inte vara rädd för att den har förändrats och kommer förändras i framtiden.
Jag älskar den här rörelsen eftersom den påminner om att man inte måste få tillbaka sin kropp efter att ha fått barn. Den förändras, det är en konsekvens, och att lägga större värde på den än ett liv är inte hälsosamt.
Man behöver inte skämmas över sina ärr, de är från en tid då man inte mådde lika bra, då man inte visste vad man vet idag och tyder på att man klarat sig igenom något som varit extremt mentalt påfrestande.
Den lär ut att älska sin fräknar som alltid är i vägen och finns överallt på varenda bild, som en unik markering som definerar en speciell person. 
 
Det är mer påtagligt när det är genom något som kroppen, något alla kan se och så många har åsikter kring. Media i alla former visar upp "idealet" och är en stor del av den här förvrängningen, men också den här oacceptansen att allt förändras. Vad spelar det för roll om vi ändå inte är lyckliga? Dessa förändringar är inget som gör dig till en sämre person. 
 
Body Positivty är något vi alla kan må bra av. För att inse att vi är inte hur vi ser ut. Vi kan fortfarande skratta, vara roliga, må bra, springa, sjunga, simma, gråta och vara värda något. Vi förändras varje dag, vare sig vi vill eller inte, men tänk på allt vi fått, lärt oss, upnått istället för vad vi förlorat.  
 
 
Jag rekommenderar filmen "Embrace" på Netflix för de som är nyfikna. De handlar om hur vår syn på oss själva, andras idéer om hur det ska vara och hur det kan driva oss till att göra saker som får oss att må sämre, men också om acceptans för vilka vi är. Den måste komma från oss själva i första hand.