Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 

Om att byta identitet

Allmänt Kommentera
Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 
Det är mycket lättare för många, inklusive mig, att ge än att ta emot. Det har en effekt på mig att se har jag kan påverka till det positiva och se någon annan lysa upp. Jag ska inte ljuga heller, det är skönt att vara behövd och känna sig viktig i någon annans liv.Att känna att man betyder mycket helt enkelt.
Tyvärr så har det gjort att det är svårt att be om hjälp på många sätt, ett av dem är att inte vilja dra ner någon annan eller få någon att känna sig tvingad att göra mer för mig när de redan gör, bara genom att finnas där. Det har på så sätt också gjort det svårt att se vad man själv behöver och när man behöver be om det utifrån. Så hur kan man förändra sitt tankesätt kring att ta emot, bjuda in och helt enkelt göra sitt liv enklare?
 
 
Det bästa sättet som funkat för mig har varit att förstå att lika mycket som det är en gåva du ger till andra så tycker de att det är en gåva att ge till dig. Tänk dig att det är något som det är meningen att du ska ta emot, som en present eller en kram för att visa uppskattning. När den kramen får motstånd eller den där gåvan blir avvisad så blir det ett stopp i flödet mellan två parter. Man kan ibland känna hur energin förändras när man märker att den andra personen inte villa ha en kram, blir stel eller försöker ta i hand istället, och samma sak gäller när en gåva du velat ge blir avvisad för... "ja, nä, du skulle verkligen inte..."
 
Man kan tänka sig det som den där muren vi så ofta pratar om att folk har kring sig, när den är upp så stoppar vi inte bara energi från att komma in utifrån och påverka oss, utan också all energi från att komma ut och påverka det runt omkring oss. Den stagnerar. Den blir kvar och vi har ingen inverkan på vår omgivning längre. Vad jag känt är att ofta stagnerar när man vill ha kontroll över en situation. Man vill själv påverka det på ett visst sätt för att kunna ha det så som man vill.
 
Motsatsen till kontroll är kommunikation, och man kan ha båda samtidigt.
 
Uttryck vad vi behöver, både till andra och oss själva. Det här med att tycka att man vet bäst och inte uttrycka sig eller sin åsikt för att det kan såra eller för att vi tycker att det blir för mycket för någon annan, är på ett sätt att förminska dem. Oavsett vad det handlar om så är att tag ansvar för deras känslor att tycka att de är små. Vi visar att vi inte tror att de kommer fixa det här och iställer måste vi våga lita på att folk kan ta itu med det som är fel i deras eget liv, våga lita på att de vet vad som är bäst för dem.
 
På samma sätt är det viktigt att förstå att när vi ber om hjälp så är det inte samma sak som att säga att "jag fixar det inte". Genom att visa och förklara vad vi behöver, eller lyssna till andra, kan vi släppa taget om hur det måste vara; så tillåt dig att ta emot.
Om inte det, i alla fall tro på att det som händer är det bästa för oss.
 
Att ha tankarna som verktyg fungerar fantastiskt och varje gång vi påminner oss om något eller försöker vända på vårt sätt att se dem, växer vi till personen vi vill vara. Påminn dig om allt du kan släppa genom mer kommunikation istället för all kontroll du tappar!
Vi kan alltid ta den energin (eller presenten) och ge den vidare. Ge gåvan tillbaka genom att uppskatta gesten och gör den lika viktig för dig att ta emot som det var för dem att ge den. Uppskattar du inte presenten, ge den till någon annan vid ett annat tillfälle och låt den energin flöda vidare därigenom. Uppskattar du inte en dömande kommentar, släpp den. Släpp kontrollen och låt den flöda vidare.
 
 
Vad hade du velat släppa och vad behöver du kommunicera för att kunna det?

(November) Svårigheter att ta emot (bilder)

Allmänt Kommentera
Det är mycket lättare för många, inklusive mig, att ge än att ta emot. Det har en effekt på mig att se har jag kan påverka till det positiva och se någon annan lysa upp. Jag ska inte ljuga heller, det är skönt att vara behövd och känna sig viktig i någon annans liv.Att känna att man betyder mycket helt enkelt.
Tyvärr så har det gjort att det är svårt att be om hjälp på många sätt, ett av dem är att inte vilja dra ner någon annan eller få någon att känna sig tvingad att göra mer för mig när de redan gör, bara genom att finnas där. Det har på så sätt också gjort det svårt att se vad man själv behöver och när man behöver be om det utifrån. Så hur kan man förändra sitt tankesätt kring att ta emot, bjuda in och helt enkelt göra sitt liv enklare?
 
 
Det bästa sättet som funkat för mig har varit att förstå att lika mycket som det är en gåva du ger till andra så tycker de att det är en gåva att ge till dig. Tänk dig att det är något som det är meningen att du ska ta emot, som en present eller en kram för att visa uppskattning. När den kramen får motstånd eller den där gåvan blir avvisad så blir det ett stopp i flödet mellan två parter. Man kan ibland känna hur energin förändras när man märker att den andra personen inte villa ha en kram, blir stel eller försöker ta i hand istället, och samma sak gäller när en gåva du velat ge blir avvisad för... "ja, nä, du skulle verkligen inte..."
 
Man kan tänka sig det som den där muren vi så ofta pratar om att folk har kring sig, när den är upp så stoppar vi inte bara energi från att komma in utifrån och påverka oss, utan också all energi från att komma ut och påverka det runt omkring oss. Den stagnerar. Den blir kvar och vi har ingen inverkan på vår omgivning längre. Vad jag känt är att ofta stagnerar när man vill ha kontroll över en situation. Man vill själv påverka det på ett visst sätt för att kunna ha det så som man vill.
 
Motsatsen till kontroll är kommunikation, och man kan ha båda samtidigt.
 
Uttryck vad vi behöver, både till andra och oss själva. Det här med att tycka att man vet bäst och inte uttrycka sig eller sin åsikt för att det kan såra eller för att vi tycker att det blir för mycket för någon annan, är på ett sätt att förminska dem. Oavsett vad det handlar om så är att tag ansvar för deras känslor att tycka att de är små. Vi visar att vi inte tror att de kommer fixa det här och iställer måste vi våga lita på att folk kan ta itu med det som är fel i deras eget liv, våga lita på att de vet vad som är bäst för dem.
 
På samma sätt är det viktigt att förstå att när vi ber om hjälp så är det inte samma sak som att säga att "jag fixar det inte". Genom att visa och förklara vad vi behöver, eller lyssna till andra, kan vi släppa taget om hur det måste vara; så tillåt dig att ta emot.
Om inte det, i alla fall tro på att det som händer är det bästa för oss.
 
Att ha tankarna som verktyg fungerar fantastiskt och varje gång vi påminner oss om något eller försöker vända på vårt sätt att se dem, växer vi till personen vi vill vara. Påminn dig om allt du kan släppa genom mer kommunikation istället för all kontroll du tappar!
Vi kan alltid ta den energin (eller presenten) och ge den vidare. Ge gåvan tillbaka genom att uppskatta gesten och gör den lika viktig för dig att ta emot som det var för dem att ge den. Uppskattar du inte presenten, ge den till någon annan vid ett annat tillfälle och låt den energin flöda vidare därigenom. Uppskattar du inte en dömande kommentar, släpp den. Släpp kontrollen och låt den flöda vidare.
 
 
Vad hade du velat släppa och vad behöver du kommunicera för att kunna det?
Varje månad, precis bredvid min kalender, skriver jag in något jag är tacksam över varje dag. Varför? För att träna upp mitt positiva tänkande? För att påminna mig om vad jag har och inte vad jag saknar? Tja, båda stämmer, men också för att inse vad mer som är möjligt i mitt liv. 
 
Att visualisera hur man vill ha det och måla upp en bild är något jag använder mig av frekvent men det finns tillfällen då jag märkt att det får mig att begränsa mig mer än vad det hjälper mig se nästa steg på vägen. Som om mitt fokus smalnar av för mycket och allt annat försvinner.
Det kan stämma att det vi fokuserar på är det vi verkar få mer av oavsett vad det är... Men när jag tror jag redan vet hur lycka ska se ut, så blir det svårt att verkligen känna sig lycklig förens jag är DÄR. När det ser ut SÅ. Det begränsar mig för att se vad som är möjligt NU istället. Tidigare har jag skrivit om att sluta jaga ett tillstånd av lycka som är i framtiden och istället tillföra saker som gör dig lycklig i vardagen, i ditt nuvarande tillstånd och detta är ett fantastiskt hjälpmedel för att komma fram till vad det kan vara. 
 
 
Var tacksam för det du kan förändra och som underlättar detta varje dag. 
 
 Fråga dig vad som är möjligt nu.
 
Hur ska det bli möjligt? Hur gör jag det möjligt? Kan jag göra det möjligt? Vad är möjligt nu? I denna situation? Speciellt när jag har svårt att starta något hjälper detta ta pressen från mig. Hur du än mår så finns det en möjlighet till annat. Att välja annat. För mig var det att be om hjälp och lära mig mer om detta:
 
Säg att ditt mål är att bli lycklig. Vad innebär det, kanske att skratta mer? Hur kan du göra det möjligt för dig själv? Vad känns enkelt för att göra det möjligt?
När jag fick dessa frågorna första gången så svarade jag "jag vet inte" i början på majoriteten. "Jag vet inte.... men". Sen fortsatte jag, det bara rullade på med idéer. Jag vet ju vad som får mig att skratta. Jag vet ju att det är möjligt och hur. Ta lite tid att kolla upp en komiker på youtube. Eller videor på djur. Dåliga vitsar från Göteborg som inte borde vara så roliga som de är. 
Så istället för att svara på alla frågor och lista ut allting, så var det så enkelt som att låta sig dras mot det jag visste var möjligt. Jag såg möjligheterna istället. En enkel formulering ändrade mitt perspektiv på mycket. Det gjorde att jag inte behövde ha svaret, bara se vad som var möjligt. Det tillät mig välja det som är lätt, det jag naturligt dras till. Och så ofta vet vi ju innom oss, i vår kärna, vad det är som är lätt att tacka ja till och bjuda in i våra liv. 
 
Så varje dag, hela månaden, varje månad, skriver jag vad jag är tacksam för. Det är vad jag har klarat, gjort, vad jag uppskattar, det som gör mig glad, får mig att känna mig fri och de saker jag haft möjlighet att göra varje dag.

Det som alltid finns med i min BoJu

Användning Kommentera
Varje månad, precis bredvid min kalender, skriver jag in något jag är tacksam över varje dag. Varför? För att träna upp mitt positiva tänkande? För att påminna mig om vad jag har och inte vad jag saknar? Tja, båda stämmer, men också för att inse vad mer som är möjligt i mitt liv. 
 
Att visualisera hur man vill ha det och måla upp en bild är något jag använder mig av frekvent men det finns tillfällen då jag märkt att det får mig att begränsa mig mer än vad det hjälper mig se nästa steg på vägen. Som om mitt fokus smalnar av för mycket och allt annat försvinner.
Det kan stämma att det vi fokuserar på är det vi verkar få mer av oavsett vad det är... Men när jag tror jag redan vet hur lycka ska se ut, så blir det svårt att verkligen känna sig lycklig förens jag är DÄR. När det ser ut SÅ. Det begränsar mig för att se vad som är möjligt NU istället. Tidigare har jag skrivit om att sluta jaga ett tillstånd av lycka som är i framtiden och istället tillföra saker som gör dig lycklig i vardagen, i ditt nuvarande tillstånd och detta är ett fantastiskt hjälpmedel för att komma fram till vad det kan vara. 
 
 
Var tacksam för det du kan förändra och som underlättar detta varje dag. 
 
 Fråga dig vad som är möjligt nu.
 
Hur ska det bli möjligt? Hur gör jag det möjligt? Kan jag göra det möjligt? Vad är möjligt nu? I denna situation? Speciellt när jag har svårt att starta något hjälper detta ta pressen från mig. Hur du än mår så finns det en möjlighet till annat. Att välja annat. För mig var det att be om hjälp och lära mig mer om detta:
 
Säg att ditt mål är att bli lycklig. Vad innebär det, kanske att skratta mer? Hur kan du göra det möjligt för dig själv? Vad känns enkelt för att göra det möjligt?
När jag fick dessa frågorna första gången så svarade jag "jag vet inte" i början på majoriteten. "Jag vet inte.... men". Sen fortsatte jag, det bara rullade på med idéer. Jag vet ju vad som får mig att skratta. Jag vet ju att det är möjligt och hur. Ta lite tid att kolla upp en komiker på youtube. Eller videor på djur. Dåliga vitsar från Göteborg som inte borde vara så roliga som de är. 
Så istället för att svara på alla frågor och lista ut allting, så var det så enkelt som att låta sig dras mot det jag visste var möjligt. Jag såg möjligheterna istället. En enkel formulering ändrade mitt perspektiv på mycket. Det gjorde att jag inte behövde ha svaret, bara se vad som var möjligt. Det tillät mig välja det som är lätt, det jag naturligt dras till. Och så ofta vet vi ju innom oss, i vår kärna, vad det är som är lätt att tacka ja till och bjuda in i våra liv. 
 
Så varje dag, hela månaden, varje månad, skriver jag vad jag är tacksam för. Det är vad jag har klarat, gjort, vad jag uppskattar, det som gör mig glad, får mig att känna mig fri och de saker jag haft möjlighet att göra varje dag.