Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 

Om att byta identitet

Allmänt Kommentera
Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 
Det är mycket lättare för många, inklusive mig, att ge än att ta emot. Det har en effekt på mig att se har jag kan påverka till det positiva och se någon annan lysa upp. Jag ska inte ljuga heller, det är skönt att vara behövd och känna sig viktig i någon annans liv.Att känna att man betyder mycket helt enkelt.
Tyvärr så har det gjort att det är svårt att be om hjälp på många sätt, ett av dem är att inte vilja dra ner någon annan eller få någon att känna sig tvingad att göra mer för mig när de redan gör, bara genom att finnas där. Det har på så sätt också gjort det svårt att se vad man själv behöver och när man behöver be om det utifrån. Så hur kan man förändra sitt tankesätt kring att ta emot, bjuda in och helt enkelt göra sitt liv enklare?
 
 
Det bästa sättet som funkat för mig har varit att förstå att lika mycket som det är en gåva du ger till andra så tycker de att det är en gåva att ge till dig. Tänk dig att det är något som det är meningen att du ska ta emot, som en present eller en kram för att visa uppskattning. När den kramen får motstånd eller den där gåvan blir avvisad så blir det ett stopp i flödet mellan två parter. Man kan ibland känna hur energin förändras när man märker att den andra personen inte villa ha en kram, blir stel eller försöker ta i hand istället, och samma sak gäller när en gåva du velat ge blir avvisad för... "ja, nä, du skulle verkligen inte..."
 
Man kan tänka sig det som den där muren vi så ofta pratar om att folk har kring sig, när den är upp så stoppar vi inte bara energi från att komma in utifrån och påverka oss, utan också all energi från att komma ut och påverka det runt omkring oss. Den stagnerar. Den blir kvar och vi har ingen inverkan på vår omgivning längre. Vad jag känt är att ofta stagnerar när man vill ha kontroll över en situation. Man vill själv påverka det på ett visst sätt för att kunna ha det så som man vill.
 
Motsatsen till kontroll är kommunikation, och man kan ha båda samtidigt.
 
Uttryck vad vi behöver, både till andra och oss själva. Det här med att tycka att man vet bäst och inte uttrycka sig eller sin åsikt för att det kan såra eller för att vi tycker att det blir för mycket för någon annan, är på ett sätt att förminska dem. Oavsett vad det handlar om så är att tag ansvar för deras känslor att tycka att de är små. Vi visar att vi inte tror att de kommer fixa det här och iställer måste vi våga lita på att folk kan ta itu med det som är fel i deras eget liv, våga lita på att de vet vad som är bäst för dem.
 
På samma sätt är det viktigt att förstå att när vi ber om hjälp så är det inte samma sak som att säga att "jag fixar det inte". Genom att visa och förklara vad vi behöver, eller lyssna till andra, kan vi släppa taget om hur det måste vara; så tillåt dig att ta emot.
Om inte det, i alla fall tro på att det som händer är det bästa för oss.
 
Att ha tankarna som verktyg fungerar fantastiskt och varje gång vi påminner oss om något eller försöker vända på vårt sätt att se dem, växer vi till personen vi vill vara. Påminn dig om allt du kan släppa genom mer kommunikation istället för all kontroll du tappar!
Vi kan alltid ta den energin (eller presenten) och ge den vidare. Ge gåvan tillbaka genom att uppskatta gesten och gör den lika viktig för dig att ta emot som det var för dem att ge den. Uppskattar du inte presenten, ge den till någon annan vid ett annat tillfälle och låt den energin flöda vidare därigenom. Uppskattar du inte en dömande kommentar, släpp den. Släpp kontrollen och låt den flöda vidare.
 
 
Vad hade du velat släppa och vad behöver du kommunicera för att kunna det?

(November) Svårigheter att ta emot (bilder)

Allmänt Kommentera
Det är mycket lättare för många, inklusive mig, att ge än att ta emot. Det har en effekt på mig att se har jag kan påverka till det positiva och se någon annan lysa upp. Jag ska inte ljuga heller, det är skönt att vara behövd och känna sig viktig i någon annans liv.Att känna att man betyder mycket helt enkelt.
Tyvärr så har det gjort att det är svårt att be om hjälp på många sätt, ett av dem är att inte vilja dra ner någon annan eller få någon att känna sig tvingad att göra mer för mig när de redan gör, bara genom att finnas där. Det har på så sätt också gjort det svårt att se vad man själv behöver och när man behöver be om det utifrån. Så hur kan man förändra sitt tankesätt kring att ta emot, bjuda in och helt enkelt göra sitt liv enklare?
 
 
Det bästa sättet som funkat för mig har varit att förstå att lika mycket som det är en gåva du ger till andra så tycker de att det är en gåva att ge till dig. Tänk dig att det är något som det är meningen att du ska ta emot, som en present eller en kram för att visa uppskattning. När den kramen får motstånd eller den där gåvan blir avvisad så blir det ett stopp i flödet mellan två parter. Man kan ibland känna hur energin förändras när man märker att den andra personen inte villa ha en kram, blir stel eller försöker ta i hand istället, och samma sak gäller när en gåva du velat ge blir avvisad för... "ja, nä, du skulle verkligen inte..."
 
Man kan tänka sig det som den där muren vi så ofta pratar om att folk har kring sig, när den är upp så stoppar vi inte bara energi från att komma in utifrån och påverka oss, utan också all energi från att komma ut och påverka det runt omkring oss. Den stagnerar. Den blir kvar och vi har ingen inverkan på vår omgivning längre. Vad jag känt är att ofta stagnerar när man vill ha kontroll över en situation. Man vill själv påverka det på ett visst sätt för att kunna ha det så som man vill.
 
Motsatsen till kontroll är kommunikation, och man kan ha båda samtidigt.
 
Uttryck vad vi behöver, både till andra och oss själva. Det här med att tycka att man vet bäst och inte uttrycka sig eller sin åsikt för att det kan såra eller för att vi tycker att det blir för mycket för någon annan, är på ett sätt att förminska dem. Oavsett vad det handlar om så är att tag ansvar för deras känslor att tycka att de är små. Vi visar att vi inte tror att de kommer fixa det här och iställer måste vi våga lita på att folk kan ta itu med det som är fel i deras eget liv, våga lita på att de vet vad som är bäst för dem.
 
På samma sätt är det viktigt att förstå att när vi ber om hjälp så är det inte samma sak som att säga att "jag fixar det inte". Genom att visa och förklara vad vi behöver, eller lyssna till andra, kan vi släppa taget om hur det måste vara; så tillåt dig att ta emot.
Om inte det, i alla fall tro på att det som händer är det bästa för oss.
 
Att ha tankarna som verktyg fungerar fantastiskt och varje gång vi påminner oss om något eller försöker vända på vårt sätt att se dem, växer vi till personen vi vill vara. Påminn dig om allt du kan släppa genom mer kommunikation istället för all kontroll du tappar!
Vi kan alltid ta den energin (eller presenten) och ge den vidare. Ge gåvan tillbaka genom att uppskatta gesten och gör den lika viktig för dig att ta emot som det var för dem att ge den. Uppskattar du inte presenten, ge den till någon annan vid ett annat tillfälle och låt den energin flöda vidare därigenom. Uppskattar du inte en dömande kommentar, släpp den. Släpp kontrollen och låt den flöda vidare.
 
 
Vad hade du velat släppa och vad behöver du kommunicera för att kunna det?
 
 
Här är ett inlägg jag kämpat med, främst för att det är svårt att hitta ord till vad jag menar men också för att det känns väldigt personligt och är något jag ofta behöver påminna mig själv om. I brist på annat känner jag att det är "ärlighet" jag menar och vill skriva om. Mot sig själv när man inte vill vara som man är eller när man ignorerar vad man behöver. 
 
Kanske har du någonsin märkt i efterhand att du kanske inte varit helt ärlig kring dina tankar eller känslor? "Oj, nej, så menade jag ju inte...." Eller; "Nu blev det inte alls som tänkt ändå..."Kanske är det mot andra eller kanske är det mot dig själv och i efterhand har något bara känts...fel? Som att det inte var du eller hur du skulle ha reagerat? Du kanske har blivit stressad eller ledsen för att det inte blivit som du vill någon gång?
 
 
Att inte erkänna sina egna känslor innan de agerar ut kan göra det svårt att ge sig själv tillit, dvs. att tro på sig själv eller att stå upp för sig själv i en oväntad situation. Man är liksom inte ens säker på vad man själv vill eller behöver. Att inte känna efter ordentligt, för att vi inte tycker det är ok eller vill att känna på ett visst sätt, innebär att vi inte tar oss tiden att lära känna oss själva på djupet för att förstå oss själva.
Ärlighet kring vad vi känner gör det lättare att kommunicera vilka vi är och vad vi faktiskt vill så vi bättre kan förmedla detta till både oss själva och andra. Det separerar oss från förväntningar, vilka kan hjälpa oss sluta leva upp till bilden vi har men också den bild andra fått av oss, av vilka vi är. Den bilden kan ibland vara svårare att bryta än vår egen.
 
Så, hur lätt är det egentigen att vara helt ärlig?
 
Ju mer man accepterar och älskar sig själv, desto lättare är det att acceptera och älska sina beslut. Desto lättare är det att stå för dem och inte be andra ta ansvaret för att bekräfta något bara en själv vet. 
Det är inte alltid lätt att göra, jag kämpar fortfarande med det! Men... en ärlighet till våra känslor förändra synen på oss själva och vad vi är kapabla att påverka i våra liv!
 
 
 Ute och går i höstmörkret när jag filosoferar. 
 
 
Ett exempel är att försöka se de tankar och känslor vi har som något som kommer och går, inser att de inte kommer stanna. Se dem mer som gäster, det blir lättare att acceptera alla de tankar som påverkar oss om vi redan från början inser att de försvinner.
Ibland dyker det upp fantasier, spontana tankar eller känslor, kanske minnen, och ingen av dem är detsamma som en bestämmelse för den person DU är. De behöver inte vara dem som definierar DIG. De hälsar bara på. De kommer oinbjudna när du är hungrig och kanske grinig, när du är ledsen och kanske inte orkar med andra och de kommer när du är trött, glad, arg, förälskad, avundsjuk...
Och de är alla ok. Det behöver inte kategoriseras som "bra" och "dåliga" tankar, det är bara tankar. De kommer och går. När du vet att känslorna och tankarna inte är detsamma som din syn varken av dig eller andras syn av dig, hur DU är, blir det lättare att acceptera vad du faktiskt känner och varför du känner det. Inse att om vi tillåter oss känna vad vi känner, så kan vi välja att tillföra eller minimera det som orsakar känslorna.
 
Det är ett steg till att arbeta och agera med dem eller mot dem. Du kan välja.
 
"What you resist persist"  tänker jag ofta när det inte går som jag vill. Men om jag tillåter det att bli fel blir det lättare att acceptera och gå vidare. Flow och kaos kanske är samma sak?
Var ärlig med vilka känslor du har så blir det lättare att acceptera att de finns också. Acceptera vilka som finns och du kan ta bättre ansvar för dem. Att ta ansvar för sina känslor gör det lättare att lita på sig själv och agera på det sätt du mår bäst av. Du ansvarar för de känslor du mår bra OCH dåligt av; hur du ansvarar för dem är upp till dig genom detta.
 
Om du redan vet att alla känslor är naturliga och inte det minsta konstiga, vad händer nästa gång du faktiskt lyssnar på dig själv och tar ansvar för dina känslor?
Behöver du sova för att du är trött är det ok. Behöver du ett bad för att slappna av efter dagen är det ok. 
Våga ge dig den tilliten att du vet bäst. 
  
Och om du litar på att allt du känner är ok, att du inte ÄR personen som känner så här och behöver definitivt inte agera på det, så kanske du kan se dig själv klarare. Kan börja ta beslut för dig själv, vad du behöver och göra det för din skull utan oro till vad som är ok och inte. 
Det är ok att bara behöva sova igenom vissa dagar och återhämta sig. Det är ok att tacka nej till en fest, även om du går på ALLA fester annars, för du känner inte för det just nu. Det är ok att föredra vissas sällskap över andras. ÄG dina känslor!  
 
Ja, det är mycket nu. Men andas. Var dig själv, som du är. Titta på löven nu när de ändrar färg och tänk dig att det är ok att ändra sig själv, sin åsikt och sin omgivning på samma sätt som de gör. Så om du är ärlig mot dig själv... vad behöver du?
 
 
 Förändring ligger i luften, naturen vet om det.
 
 
 

Ärlighet varar längst

Bullet Journal Kommentera
 
 
Här är ett inlägg jag kämpat med, främst för att det är svårt att hitta ord till vad jag menar men också för att det känns väldigt personligt och är något jag ofta behöver påminna mig själv om. I brist på annat känner jag att det är "ärlighet" jag menar och vill skriva om. Mot sig själv när man inte vill vara som man är eller när man ignorerar vad man behöver. 
 
Kanske har du någonsin märkt i efterhand att du kanske inte varit helt ärlig kring dina tankar eller känslor? "Oj, nej, så menade jag ju inte...." Eller; "Nu blev det inte alls som tänkt ändå..."Kanske är det mot andra eller kanske är det mot dig själv och i efterhand har något bara känts...fel? Som att det inte var du eller hur du skulle ha reagerat? Du kanske har blivit stressad eller ledsen för att det inte blivit som du vill någon gång?
 
 
Att inte erkänna sina egna känslor innan de agerar ut kan göra det svårt att ge sig själv tillit, dvs. att tro på sig själv eller att stå upp för sig själv i en oväntad situation. Man är liksom inte ens säker på vad man själv vill eller behöver. Att inte känna efter ordentligt, för att vi inte tycker det är ok eller vill att känna på ett visst sätt, innebär att vi inte tar oss tiden att lära känna oss själva på djupet för att förstå oss själva.
Ärlighet kring vad vi känner gör det lättare att kommunicera vilka vi är och vad vi faktiskt vill så vi bättre kan förmedla detta till både oss själva och andra. Det separerar oss från förväntningar, vilka kan hjälpa oss sluta leva upp till bilden vi har men också den bild andra fått av oss, av vilka vi är. Den bilden kan ibland vara svårare att bryta än vår egen.
 
Så, hur lätt är det egentigen att vara helt ärlig?
 
Ju mer man accepterar och älskar sig själv, desto lättare är det att acceptera och älska sina beslut. Desto lättare är det att stå för dem och inte be andra ta ansvaret för att bekräfta något bara en själv vet. 
Det är inte alltid lätt att göra, jag kämpar fortfarande med det! Men... en ärlighet till våra känslor förändra synen på oss själva och vad vi är kapabla att påverka i våra liv!
 
 
 Ute och går i höstmörkret när jag filosoferar. 
 
 
Ett exempel är att försöka se de tankar och känslor vi har som något som kommer och går, inser att de inte kommer stanna. Se dem mer som gäster, det blir lättare att acceptera alla de tankar som påverkar oss om vi redan från början inser att de försvinner.
Ibland dyker det upp fantasier, spontana tankar eller känslor, kanske minnen, och ingen av dem är detsamma som en bestämmelse för den person DU är. De behöver inte vara dem som definierar DIG. De hälsar bara på. De kommer oinbjudna när du är hungrig och kanske grinig, när du är ledsen och kanske inte orkar med andra och de kommer när du är trött, glad, arg, förälskad, avundsjuk...
Och de är alla ok. Det behöver inte kategoriseras som "bra" och "dåliga" tankar, det är bara tankar. De kommer och går. När du vet att känslorna och tankarna inte är detsamma som din syn varken av dig eller andras syn av dig, hur DU är, blir det lättare att acceptera vad du faktiskt känner och varför du känner det. Inse att om vi tillåter oss känna vad vi känner, så kan vi välja att tillföra eller minimera det som orsakar känslorna.
 
Det är ett steg till att arbeta och agera med dem eller mot dem. Du kan välja.
 
"What you resist persist"  tänker jag ofta när det inte går som jag vill. Men om jag tillåter det att bli fel blir det lättare att acceptera och gå vidare. Flow och kaos kanske är samma sak?
Var ärlig med vilka känslor du har så blir det lättare att acceptera att de finns också. Acceptera vilka som finns och du kan ta bättre ansvar för dem. Att ta ansvar för sina känslor gör det lättare att lita på sig själv och agera på det sätt du mår bäst av. Du ansvarar för de känslor du mår bra OCH dåligt av; hur du ansvarar för dem är upp till dig genom detta.
 
Om du redan vet att alla känslor är naturliga och inte det minsta konstiga, vad händer nästa gång du faktiskt lyssnar på dig själv och tar ansvar för dina känslor?
Behöver du sova för att du är trött är det ok. Behöver du ett bad för att slappna av efter dagen är det ok. 
Våga ge dig den tilliten att du vet bäst. 
  
Och om du litar på att allt du känner är ok, att du inte ÄR personen som känner så här och behöver definitivt inte agera på det, så kanske du kan se dig själv klarare. Kan börja ta beslut för dig själv, vad du behöver och göra det för din skull utan oro till vad som är ok och inte. 
Det är ok att bara behöva sova igenom vissa dagar och återhämta sig. Det är ok att tacka nej till en fest, även om du går på ALLA fester annars, för du känner inte för det just nu. Det är ok att föredra vissas sällskap över andras. ÄG dina känslor!  
 
Ja, det är mycket nu. Men andas. Var dig själv, som du är. Titta på löven nu när de ändrar färg och tänk dig att det är ok att ändra sig själv, sin åsikt och sin omgivning på samma sätt som de gör. Så om du är ärlig mot dig själv... vad behöver du?
 
 
 Förändring ligger i luften, naturen vet om det.