Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit? 
 
 
 

Om att byta identitet

Allmänt Kommentera
Tidigare har jag skrivit om det här med tillfälligheter, att se på saker som är nu; som något tillfälligt. För mig hjälper det att få tankar jag har fastnat i att lossna när jag inser att det jag befinner mig i nu kommer förändras md tiden. I alla fall de flesta gånger. Andra gånger kommer tankar tillbaka, från ingenstans är tvivel eller något annat som hindrar en från att blicka frammåt där. Vad är det som står ivägen för din del?
 
 
Du har säkert hört det peppiga och motiverande citatet "bara du står ivägen för dig själv och din framgång" och sanningen är nog att vi ofta gör det. I alla fall kan bilden vi har av oss själva göra det. "Sånt gör inte jag", "det är inte min stil", "jag är inte sån". Första steget för mig att komma ur många av de återkommande tankar som drar ner mig är att inse att den jag är just nu är tillfällig och beror på hur mycket jag sovit, ätit, min omgivning, mitt humör etc... inte den jag är i min kärna, men i min vardag fluxuerar jag mycket.
 
Det andra som fick mig att fundera på vad som hindrar mig från att göra något jag verkligen gillar, var att jag insåg att jag identifierade mig väldigt starkt med en bild av mig själv som inte var sann. Något som fick mig att fastna igen och igen, något som varit en "sanning" för mig väldigt länge. 
Jag tog det som en identitet helt enkelt, en som jag kände att jag inte kunde byta. Det var ju jag
 
Som min instagram börjat visa så handlar det om att måla, rita eller skissa. Jag har alltid varit "bra" på att måla och som ung var det något jag identifierade mig med. Jag var bra. Andra identifierade ju mig också som "den som är bra på att måla" och jag tyckte om det, att andra gillade vad jag gjorde. Sen kom det en punkt då jag inte tyckte att jag var så bra på det längre, det blev inte som jag ville och jag tyckte inte att det jag gjorde var bra nog. De som kände mig förväntade ju sig att det skulle vara bra! Jag började känna en väldig press kring det. Väldigt länge har jag funderat på om det är något att "satsa på", men då måste man ju verkligen vara BRA. Det sög all glädje ur det, det blev aldrig bra som jag föreställde mig att det behövde vara. 
 
Hur jag identifierade mig, hur andra såg mig, lät jag stå ivägen för att göra något som jag tycker, i grund och botten, är kul. Varför måste jag vara bra på det? Är det ett vägsjäl; satsa eller lägg ner?
Så har det verkligen känts. Sen gymnasiet då alla verkar tro att man väljer sin framtid. Sen igen på universitetet och då kändes det för sent. Jag var kanske bra. 
 
Sen slog det mig. Hur duktig jag är, är tillfälligt. Jag kanske inte tycker att jag är bra nu, men jag kan bli det. Jag blir ju knappast sämre av att fortsätta! Jag behöver inte vara den personen som är "bra" på att måla, jag kan vara den som suger på det också, men gör det för att dte är kul. Vad hände om jag inte behöver vara det jag förväntar mig av mig själv. Jag vet ju att livet fortsätter och jag klarar mig ändå, men jag saknar det... Jag kan göra det för att det är kul om jag släpper tanken på att prestera, något som har varit SÅ SVÅRT. Det behöver inte vara något jag "satsar på", som leder någonvart. Det behöver inte vara en krossad dröm eller min framtid. Det kan helt enkelt vara en möjlighet att göra något kul.  
 
Att andra tycker att jag är bra, det har inte med vad jag faktiskt gör att göra. Det är deras uppfattning, mina sämsta skisser kan vara något andra älskar! Mina bästa kan kritiseras hur mycket som helst! Så jag försöker verkligen, verkligen släppa all uppfattning om vad som är bra och inte och bara fokusera på vad som är just nu. 
 
Och trots att jag tänkt på detta innan, läst om hur enkelt det kan vara att byta mind-set, så är det först nu det gått upp för mig. Hjärnan älskar att älta, älskar att komma tillbaka till gamla tankar. Det är bekant och sparar energi, så ibland tar det längre tid att omprogramera det vi lärt oss till något nytt. En ny "sanning".
Det som hjälpte mig var att se vad som bevarade min syn på mig själv, att jag inte var bra nog att uppnå standarden på andras förväntningar (hur gammal den än är) och aktivs separera mig från den. Jag gör det via yogan som hjälper mig påminna mig om mitt nya tankesätt så min hjärna kan komma tillbaka till de tankar jag vill ha istället. 
 
Vilken identitet vill du byta och vilka tankar kan hjälpa dig dit?