Att ta hand om sig själv är så himla viktigt. Att ta tid till att sitta i tystnad och andas, låta sig ta ett bubbel-bad, kanske 30 minuter till att springa eller bara power-nappa oss igenom den där halvtimmen! Det är saker som får oss att må bra innifrån. Tyvärr, när vi säger ifrån förknippas detta ibland med något helt annat; att vara självisk. 
 
Lika konstigt som jag tycker att det är att vara fåfäng har fått en negativ klang för att det förknippas med att vara ytlig, tycker jag det är konstigt att egen-tid förknippas med att vara självisk. Att låta sig ha den tiden vi behöver för att ladda våra batterier är inte samma sak som att bara tänka på sig själv. Att ta tid för oss själva kan mycket väl involvera familj och vänner, men gör den inte det så måste vi kunna känna att det är ok att be om ändå. Det är sätt för oss att ge det vi behöver till oss själva för att kunna fortsätta med det vi gör!
 
Självklart ska man alltid tänka på andras känslor, vad du vill ska inte vara på andras bekostnad, men deras ska inte vara på din! Det blir lätt att ställa upp för andra för mycket när vi ser hur glada de blir eller hur vi hjälper dem i sitt... Det viktiga är att du inte ska behöva må dåligt eller känna oro för att du gör något för någon annan. Absolut inte till den gräns då du nte räcker till för att finnas där för dig själv. Du betyder lika mycket för dig själv som någon nära gör för dig, så ställ upp för dig själv lika mycket. 
 
Det finns redan så mycket press i vår vardagliga roll som det är, som partner, som barn, som förälder, som vän, som kollega och att då känna sig "självisk" utöver det kan vara precis den ytterligare press som inte tillåter oss att göra mer för oss. Våga prioritera att du ska må bra i alla dem rollerna.
Att vårda sig själv är inte samma sak som att vara självisk bara för att du väljer att prioritera sin tid till dig över något annat. Bara du vet vad du behöver, så vad gör det möjligt för dig att må bättre och ladda batterierna?
 
Personligen är det ofta priset på saker och ting som jag känner sätter stop för mig när jag tänker på saker att ge till bara mig. Ansiktsbehandling, massage, fixa naglar... men man kan göra allt i en budget variant bara man tar ut den där halvtimmen. Att göra de där småsakerna man känner att man hela tiden inte hinner för att det finns annat, förstör mer än det ger och får oss att se mer saker vi ska hinna med i slutänden. Ostört kan 30 minuter göra underverk för själen! Ge lugn, göra att vi känner oss mer kompletta eller piggare. 
 
 
Vad kan du lägga 30 minuter om dagen på för din skull? 
 
 
 

Att vara riktigt självisk

Allmänt Kommentera
Att ta hand om sig själv är så himla viktigt. Att ta tid till att sitta i tystnad och andas, låta sig ta ett bubbel-bad, kanske 30 minuter till att springa eller bara power-nappa oss igenom den där halvtimmen! Det är saker som får oss att må bra innifrån. Tyvärr, när vi säger ifrån förknippas detta ibland med något helt annat; att vara självisk. 
 
Lika konstigt som jag tycker att det är att vara fåfäng har fått en negativ klang för att det förknippas med att vara ytlig, tycker jag det är konstigt att egen-tid förknippas med att vara självisk. Att låta sig ha den tiden vi behöver för att ladda våra batterier är inte samma sak som att bara tänka på sig själv. Att ta tid för oss själva kan mycket väl involvera familj och vänner, men gör den inte det så måste vi kunna känna att det är ok att be om ändå. Det är sätt för oss att ge det vi behöver till oss själva för att kunna fortsätta med det vi gör!
 
Självklart ska man alltid tänka på andras känslor, vad du vill ska inte vara på andras bekostnad, men deras ska inte vara på din! Det blir lätt att ställa upp för andra för mycket när vi ser hur glada de blir eller hur vi hjälper dem i sitt... Det viktiga är att du inte ska behöva må dåligt eller känna oro för att du gör något för någon annan. Absolut inte till den gräns då du nte räcker till för att finnas där för dig själv. Du betyder lika mycket för dig själv som någon nära gör för dig, så ställ upp för dig själv lika mycket. 
 
Det finns redan så mycket press i vår vardagliga roll som det är, som partner, som barn, som förälder, som vän, som kollega och att då känna sig "självisk" utöver det kan vara precis den ytterligare press som inte tillåter oss att göra mer för oss. Våga prioritera att du ska må bra i alla dem rollerna.
Att vårda sig själv är inte samma sak som att vara självisk bara för att du väljer att prioritera sin tid till dig över något annat. Bara du vet vad du behöver, så vad gör det möjligt för dig att må bättre och ladda batterierna?
 
Personligen är det ofta priset på saker och ting som jag känner sätter stop för mig när jag tänker på saker att ge till bara mig. Ansiktsbehandling, massage, fixa naglar... men man kan göra allt i en budget variant bara man tar ut den där halvtimmen. Att göra de där småsakerna man känner att man hela tiden inte hinner för att det finns annat, förstör mer än det ger och får oss att se mer saker vi ska hinna med i slutänden. Ostört kan 30 minuter göra underverk för själen! Ge lugn, göra att vi känner oss mer kompletta eller piggare. 
 
 
Vad kan du lägga 30 minuter om dagen på för din skull? 
 
 
 

Går något fel och vi måste omvärdera vad vi gör är det lätt att tänka att man inte ska ge upp och pressa sig själv lite, lite till. Men ”trust the process” sägs det. Situationer uppstår och vi kan alltid välja att acceptera det vi inte kan göra något åt eller göra något åt det vi kan påverka. Det är bara det att det kan vara så svårt nä men är mitt uppe i det! Man har en idé om hur det ska se ut och vi vill så gärna ha framgång i det vi gör, frustrationer eller press driver på oss och vi vill inte misslyckas eller känna att vi bara ger upp. Det ses ner på nästan och det är lätt att se ner på sig själv, personen vi dömer hårdast va alla. Så hur kan vi välja att se på det?

Är det verkligen så att när vi byter mål eller fokus så ger vi upp eller omvärderar vi bara situationen?

 

Som med alla idéer är det rekommenderat att man gör något med sin inspiration, skriv ner en utförlig plan eller agera direkt, annars blir det som med mat; ju längre man smälter det desto mer blir det till skit. Det händer liksom inget. Det bara passerar.


Problemen uppstår när vi väl agerar på något så blir det inte alltid som man tänkt, livet kommer emellan och saker händer. Man inser eller upptäcker att det inte går på det sätt man först tänkt sig eller att det inte passar in i vår livsstil som den är nu.
Ska man behöva vända upp och ner på sitt liv för att få pusselbitarna att passa in? Nej, självklart inte, man ska anpassa vägen till målet. Målet, din vision, kan förändras med tiden även om grundtanken håller sig densamma. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett eget företag, ett personligt mål eller ens planeringen inför en fest; kurvan ser ganska lik ut oavsett.

 Jag är här och ska dit; enkelt! Under tiden hittar vi mycket annat som kommer i vägen eller att det inte funkar som vi tänkt.
 

T.ex. har jag träning. Mitt största kors att bära. Min första vision var att gå ner i vikt och bli hälsosam, det finns ju hur mycket tips som helst på nätet, det är bara att följa. Det gick jättebra! Men! Någonstans på vägen orkade jag inte mer, började må dåligt, träningen blev en tröst, en kompensation och till sist en hets. Det var inte alls kul längre. Så, jag behövde ändra min vision av hur det skulle se ut och hur jag skulle nå dit med hjälp av mina tidigare erfarenheter.
Nästa mål var att hitta en balans i hur jag förhåller mig till mat och träning rent mentalt. Därefter blev det att hitta den typen av träning som passade mig bäst, i det tempo jag vill och som passar mig, sedan att må bra rent generellt. Nu handlar det om att separera mitt värde från hur jag ser ut, hur jag tränar och min vikt. Jag vill må bra och vara lycklig, det är allt men åratal av inlärt beteende och av att känn att jag misslyckats tar tid att komma över. Det sitter fortfarande i och det har tagit ÅR att komma över. Jag jobbar fortfarande på det eftersom känslorna att vara tillbaka på ruta ett stoppar mig.

 

Man kommer aldrig vara tillbaka på ruta ett. 

 

På samma sätt försöker jag fortfarande  lista ut vad jag vill uppnå med alla de mål jag listat i min bujo och självklart min bullet journal i sig! Den har redan hjälpt mig SÅ mycket, men hur ska jag kunna förmedla det bättre? Jag vill så gärna, men behöver jag prestera bra på alla fronter i liver just nu? Är det inte nog med att räcka till också tänker jag? Lite på att det tar tid, men kommer funka eftersom jag fortfarande vill.

Jag tänker att om man kan justera sin vision och är bekväm med att detta är en naturlig del av processen, måste man också vara bekväm med att det inte är alltid man kan satsa på alla saker samtidigt. Man måste prioritera och lära sig av en sak i taget, annars kommer känslorna av att inte räcka till, inte göra nog eller att bara inte vara bra.
Fokusera på att vara bra på en sak i taget, det som behövs nu! Bara det och känn att du verkligen bara behöver satsa på det. Om man tittar på den stora bilden och försöker sortera lite bland alla de känslor vi har så är det ibland lättare att se helheten.
Kanske räcker det med att jobba heltid eller finnas där för sin familj på bästa sätt? Det räcker. Det är bra nog. Sånt som inte ger glädje men som vi ändå försöker göra och hinna med kanske inte ska vara med i planeringen alls just nu?

Är det mycket i skolan eller semestern precis har dragit igång så drar man kanske inte igång med ett seriöst träningsprogram där man inte får äta godis, ska träna 2 gånger om dagen eller inte kan slappna av när man behöver det. Kanske är det bra att ta tid att slappna av mer om vi mår bra av det?
Är det mycket på jobbet kanske man inte också måste hinna träffa alla man känner eller vara volontär?

 Min ganska så tomma vecka just nu, inget mer planerat än det som ger ren glödje eller som jag verkligen vill. Inga måsten på dagarna men en att göra lista som påminner mig om små saker jag eller mannen tar hand om. Små men goda vanor är vad vi försöker etablera! <3



Det låter väl helt ok att räcka till och lägga krutet där det behövs? 

Att omvärdera sina visioner

Allmänt Kommentera

Går något fel och vi måste omvärdera vad vi gör är det lätt att tänka att man inte ska ge upp och pressa sig själv lite, lite till. Men ”trust the process” sägs det. Situationer uppstår och vi kan alltid välja att acceptera det vi inte kan göra något åt eller göra något åt det vi kan påverka. Det är bara det att det kan vara så svårt nä men är mitt uppe i det! Man har en idé om hur det ska se ut och vi vill så gärna ha framgång i det vi gör, frustrationer eller press driver på oss och vi vill inte misslyckas eller känna att vi bara ger upp. Det ses ner på nästan och det är lätt att se ner på sig själv, personen vi dömer hårdast va alla. Så hur kan vi välja att se på det?

Är det verkligen så att när vi byter mål eller fokus så ger vi upp eller omvärderar vi bara situationen?

 

Som med alla idéer är det rekommenderat att man gör något med sin inspiration, skriv ner en utförlig plan eller agera direkt, annars blir det som med mat; ju längre man smälter det desto mer blir det till skit. Det händer liksom inget. Det bara passerar.


Problemen uppstår när vi väl agerar på något så blir det inte alltid som man tänkt, livet kommer emellan och saker händer. Man inser eller upptäcker att det inte går på det sätt man först tänkt sig eller att det inte passar in i vår livsstil som den är nu.
Ska man behöva vända upp och ner på sitt liv för att få pusselbitarna att passa in? Nej, självklart inte, man ska anpassa vägen till målet. Målet, din vision, kan förändras med tiden även om grundtanken håller sig densamma. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett eget företag, ett personligt mål eller ens planeringen inför en fest; kurvan ser ganska lik ut oavsett.

 Jag är här och ska dit; enkelt! Under tiden hittar vi mycket annat som kommer i vägen eller att det inte funkar som vi tänkt.
 

T.ex. har jag träning. Mitt största kors att bära. Min första vision var att gå ner i vikt och bli hälsosam, det finns ju hur mycket tips som helst på nätet, det är bara att följa. Det gick jättebra! Men! Någonstans på vägen orkade jag inte mer, började må dåligt, träningen blev en tröst, en kompensation och till sist en hets. Det var inte alls kul längre. Så, jag behövde ändra min vision av hur det skulle se ut och hur jag skulle nå dit med hjälp av mina tidigare erfarenheter.
Nästa mål var att hitta en balans i hur jag förhåller mig till mat och träning rent mentalt. Därefter blev det att hitta den typen av träning som passade mig bäst, i det tempo jag vill och som passar mig, sedan att må bra rent generellt. Nu handlar det om att separera mitt värde från hur jag ser ut, hur jag tränar och min vikt. Jag vill må bra och vara lycklig, det är allt men åratal av inlärt beteende och av att känn att jag misslyckats tar tid att komma över. Det sitter fortfarande i och det har tagit ÅR att komma över. Jag jobbar fortfarande på det eftersom känslorna att vara tillbaka på ruta ett stoppar mig.

 

Man kommer aldrig vara tillbaka på ruta ett. 

 

På samma sätt försöker jag fortfarande  lista ut vad jag vill uppnå med alla de mål jag listat i min bujo och självklart min bullet journal i sig! Den har redan hjälpt mig SÅ mycket, men hur ska jag kunna förmedla det bättre? Jag vill så gärna, men behöver jag prestera bra på alla fronter i liver just nu? Är det inte nog med att räcka till också tänker jag? Lite på att det tar tid, men kommer funka eftersom jag fortfarande vill.

Jag tänker att om man kan justera sin vision och är bekväm med att detta är en naturlig del av processen, måste man också vara bekväm med att det inte är alltid man kan satsa på alla saker samtidigt. Man måste prioritera och lära sig av en sak i taget, annars kommer känslorna av att inte räcka till, inte göra nog eller att bara inte vara bra.
Fokusera på att vara bra på en sak i taget, det som behövs nu! Bara det och känn att du verkligen bara behöver satsa på det. Om man tittar på den stora bilden och försöker sortera lite bland alla de känslor vi har så är det ibland lättare att se helheten.
Kanske räcker det med att jobba heltid eller finnas där för sin familj på bästa sätt? Det räcker. Det är bra nog. Sånt som inte ger glädje men som vi ändå försöker göra och hinna med kanske inte ska vara med i planeringen alls just nu?

Är det mycket i skolan eller semestern precis har dragit igång så drar man kanske inte igång med ett seriöst träningsprogram där man inte får äta godis, ska träna 2 gånger om dagen eller inte kan slappna av när man behöver det. Kanske är det bra att ta tid att slappna av mer om vi mår bra av det?
Är det mycket på jobbet kanske man inte också måste hinna träffa alla man känner eller vara volontär?

 Min ganska så tomma vecka just nu, inget mer planerat än det som ger ren glödje eller som jag verkligen vill. Inga måsten på dagarna men en att göra lista som påminner mig om små saker jag eller mannen tar hand om. Små men goda vanor är vad vi försöker etablera! <3



Det låter väl helt ok att räcka till och lägga krutet där det behövs? 

Jag ska vara ärlig och säga att förra veckan var riktigt tuff. Jag har varit stressad och en massa symptom kommer som ett brev på posten som beskriver hur jag mår, jag hets-äter, tänker för mycket och går in i mig själv. Jag försöker distrahera mig från känslan genom att göra mer med den energi jag har eftersom det är svårt att varva ner. Hur vänder jag på en dålig vecka? Det är inte alltid jag gör det.

 

Förutom att jag känner allt detta i kroppen och vet vad som är på gång så sätter jag ändå en enorm press på mig själv kring allt som kräver lite extra kraft ibland, som att äta nyttigt, hålla igång på gymmet, inte sinneslöst shoppa som tröst och fortsätta som vanligt med mina dagar. Finnas där för andra. Prestera bra.
Skulle jag avvika från detta i det mind-set jag har då, så känns allting alltid mycket värre än vanligt och jag kan anklaga mig själv för både det ena och det andra. Det känns som att jag inte vill det tillräckligt. Jag får för mig att pga. att dessa känslor kommer tillbaka hit IGEN har jag inte kommit någonvart i min utveckling, utan är tillbaka på ruta ett. Så i helgen kände jag bara att jag är trött på att kriga med mig själv över detta. Varför alltid försöka hålla skenet uppe?

 

 Är det så enkelt som att vända på sig om?
 

Jag VET att det går i perioder och att en dålig dag inte betyder ett dåligt liv, även om det ibland triggar dåliga minnen i det, och inte heller att jag är dålig som person. Jag VET att om jag försöker varva ner med ett spel och en stor påse godis istället för att äta bra eller träna på franska betyder inte det att allt innan har varit förgäves och att jag bestämt mig för att sluta med det, men tankarna kommer ändå. Det viktiga för mig är då att låta det vara och att kunna uttrycka det till mina närmaste. Jag är nere, men kommer igen.

Det värsta de i sin tur kan göra är att be mig att helt enkelt tänka positivt. Det är inte alltid enkelt och jag har kommit fram till att det är inte alltid svaret. Ofta handlar det om att man fastnat i en tanke eller känsla och inte kommer ur den spiral som man åker runt i.
Alla som någon gång har varit deprimerade vet att det handlar om mer än ett tankesätt, det handlar om kemin i hjärnan och ofta om att fundamentalt byta ut tankarna vi har, inte bara vända på dem och se dem i ett nytt ljus. Än idag när jag är nere sårar dem orden mig. Än idag kämpar jag för att ändra mitt tankesätt till ett positivt.

Efter att ha gått igenom detta ett antal gånger, mina upp och nergångar, har jag lärt mig att inte bara fråga mig själv om sakerna jag känner är sant utan även min omgivning, men på rätt sätt. Ibland behöver vi själva yttra orden för att vi ska känna om de är sanna eller inte.
Känner jag att något är konstigt så frågar jag ”jag har fått för mig att det är så här… stämmer det?” antingen till mig själv eller någon annan. Det kan vara att jag uppfattar någons beteende annorlunda mot mig, att jag tycker mitt intresse för något falnat eller att jag inte kommer någonvart med ett projekt jag har.

Det är här jag använder min bullet journal och dagbok. Trots att jag är extrovert så behöver jag reflektera och påminna mig om hur långt jag kommit på mina resor. Jag skriver, reflekterar och ibland behöver jag helt enkelt bara affirmerar mig själv lite mer. Fokusera på det jag vill ska vara sant istället för det jag får för mig är sant.

 

Den logg som hjälper mig mest när jag fastnar är träningsloggen. Eftersom det är på träningen jag tar ut stressen, fastän jag ibland behöver dra ner på eller ändra den (mer yoga och mindre styrketräning t.ex.), är det skönt att se hur långt jag kommit och att det inte kommer förändras.  

 

Ofta tar jag ut min stress genom träning, det ger mig något att kontrollera och ta ut mig på, problemet är att ibland kan den lika gärna stressa mig. Jag ser framför allt i träningsloggen att jag kämpat i 3 månader nu och med en rutin. Att sedan tro att en stor påse godis kommer förstöra de resultat jag fått, den glädjen jag känner av att träna eller få mig att strunta i den rutin jag byggt upp är helt befängt! Framför allt eftersom målet med min träning är att må bra PSYKISKT.


Ändå kommer tankarna, jag påverkas plötsligt mycket mer av bilder på instagram och jag vet då att jag har möjligheten stanna upp… och fundera på om det stämmer. Framför allt; hur stor roll spelar det när det kommer till mina mål? 1 vecka på 3 månader?
Jag har ju 9 kvar och utvecklingen är positiv!  

Jag kan alltid fortsätta min rutin imorgon. Jag kan alltid hitta glädjen igen genom att testa något nytt. Jag kan alltid börja om från noll med vad jag lärt mig. Jag kan alltid sätta mig själv först och göra så det passar mig. För det är ju för mig jag gör det! Det innebär att är ok att ta en paus och leva, när allt kommer omkring vill jag ju inte att livet ska handla om detta; träning, kontrollera maten, pressa mig och missa att ha trevligt med vänner och familj. Lå dig vara nere och ta din takt att vända det. 

Tänk inte bara positivt, ändra hela tankesättet.

Det är ok. DU är ok. 

Tänk bara positivt

Allmänt Kommentera

Jag ska vara ärlig och säga att förra veckan var riktigt tuff. Jag har varit stressad och en massa symptom kommer som ett brev på posten som beskriver hur jag mår, jag hets-äter, tänker för mycket och går in i mig själv. Jag försöker distrahera mig från känslan genom att göra mer med den energi jag har eftersom det är svårt att varva ner. Hur vänder jag på en dålig vecka? Det är inte alltid jag gör det.

 

Förutom att jag känner allt detta i kroppen och vet vad som är på gång så sätter jag ändå en enorm press på mig själv kring allt som kräver lite extra kraft ibland, som att äta nyttigt, hålla igång på gymmet, inte sinneslöst shoppa som tröst och fortsätta som vanligt med mina dagar. Finnas där för andra. Prestera bra.
Skulle jag avvika från detta i det mind-set jag har då, så känns allting alltid mycket värre än vanligt och jag kan anklaga mig själv för både det ena och det andra. Det känns som att jag inte vill det tillräckligt. Jag får för mig att pga. att dessa känslor kommer tillbaka hit IGEN har jag inte kommit någonvart i min utveckling, utan är tillbaka på ruta ett. Så i helgen kände jag bara att jag är trött på att kriga med mig själv över detta. Varför alltid försöka hålla skenet uppe?

 

 Är det så enkelt som att vända på sig om?
 

Jag VET att det går i perioder och att en dålig dag inte betyder ett dåligt liv, även om det ibland triggar dåliga minnen i det, och inte heller att jag är dålig som person. Jag VET att om jag försöker varva ner med ett spel och en stor påse godis istället för att äta bra eller träna på franska betyder inte det att allt innan har varit förgäves och att jag bestämt mig för att sluta med det, men tankarna kommer ändå. Det viktiga för mig är då att låta det vara och att kunna uttrycka det till mina närmaste. Jag är nere, men kommer igen.

Det värsta de i sin tur kan göra är att be mig att helt enkelt tänka positivt. Det är inte alltid enkelt och jag har kommit fram till att det är inte alltid svaret. Ofta handlar det om att man fastnat i en tanke eller känsla och inte kommer ur den spiral som man åker runt i.
Alla som någon gång har varit deprimerade vet att det handlar om mer än ett tankesätt, det handlar om kemin i hjärnan och ofta om att fundamentalt byta ut tankarna vi har, inte bara vända på dem och se dem i ett nytt ljus. Än idag när jag är nere sårar dem orden mig. Än idag kämpar jag för att ändra mitt tankesätt till ett positivt.

Efter att ha gått igenom detta ett antal gånger, mina upp och nergångar, har jag lärt mig att inte bara fråga mig själv om sakerna jag känner är sant utan även min omgivning, men på rätt sätt. Ibland behöver vi själva yttra orden för att vi ska känna om de är sanna eller inte.
Känner jag att något är konstigt så frågar jag ”jag har fått för mig att det är så här… stämmer det?” antingen till mig själv eller någon annan. Det kan vara att jag uppfattar någons beteende annorlunda mot mig, att jag tycker mitt intresse för något falnat eller att jag inte kommer någonvart med ett projekt jag har.

Det är här jag använder min bullet journal och dagbok. Trots att jag är extrovert så behöver jag reflektera och påminna mig om hur långt jag kommit på mina resor. Jag skriver, reflekterar och ibland behöver jag helt enkelt bara affirmerar mig själv lite mer. Fokusera på det jag vill ska vara sant istället för det jag får för mig är sant.

 

Den logg som hjälper mig mest när jag fastnar är träningsloggen. Eftersom det är på träningen jag tar ut stressen, fastän jag ibland behöver dra ner på eller ändra den (mer yoga och mindre styrketräning t.ex.), är det skönt att se hur långt jag kommit och att det inte kommer förändras.  

 

Ofta tar jag ut min stress genom träning, det ger mig något att kontrollera och ta ut mig på, problemet är att ibland kan den lika gärna stressa mig. Jag ser framför allt i träningsloggen att jag kämpat i 3 månader nu och med en rutin. Att sedan tro att en stor påse godis kommer förstöra de resultat jag fått, den glädjen jag känner av att träna eller få mig att strunta i den rutin jag byggt upp är helt befängt! Framför allt eftersom målet med min träning är att må bra PSYKISKT.


Ändå kommer tankarna, jag påverkas plötsligt mycket mer av bilder på instagram och jag vet då att jag har möjligheten stanna upp… och fundera på om det stämmer. Framför allt; hur stor roll spelar det när det kommer till mina mål? 1 vecka på 3 månader?
Jag har ju 9 kvar och utvecklingen är positiv!  

Jag kan alltid fortsätta min rutin imorgon. Jag kan alltid hitta glädjen igen genom att testa något nytt. Jag kan alltid börja om från noll med vad jag lärt mig. Jag kan alltid sätta mig själv först och göra så det passar mig. För det är ju för mig jag gör det! Det innebär att är ok att ta en paus och leva, när allt kommer omkring vill jag ju inte att livet ska handla om detta; träning, kontrollera maten, pressa mig och missa att ha trevligt med vänner och familj. Lå dig vara nere och ta din takt att vända det. 

Tänk inte bara positivt, ändra hela tankesättet.

Det är ok. DU är ok.