Att ta hand om sig själv är så himla viktigt. Att ta tid till att sitta i tystnad och andas, låta sig ta ett bubbel-bad, kanske 30 minuter till att springa eller bara power-nappa oss igenom den där halvtimmen! Det är saker som får oss att må bra innifrån. Tyvärr, när vi säger ifrån förknippas detta ibland med något helt annat; att vara självisk. 
 
Lika konstigt som jag tycker att det är att vara fåfäng har fått en negativ klang för att det förknippas med att vara ytlig, tycker jag det är konstigt att egen-tid förknippas med att vara självisk. Att låta sig ha den tiden vi behöver för att ladda våra batterier är inte samma sak som att bara tänka på sig själv. Att ta tid för oss själva kan mycket väl involvera familj och vänner, men gör den inte det så måste vi kunna känna att det är ok att be om ändå. Det är sätt för oss att ge det vi behöver till oss själva för att kunna fortsätta med det vi gör!
 
Självklart ska man alltid tänka på andras känslor, vad du vill ska inte vara på andras bekostnad, men deras ska inte vara på din! Det blir lätt att ställa upp för andra för mycket när vi ser hur glada de blir eller hur vi hjälper dem i sitt... Det viktiga är att du inte ska behöva må dåligt eller känna oro för att du gör något för någon annan. Absolut inte till den gräns då du nte räcker till för att finnas där för dig själv. Du betyder lika mycket för dig själv som någon nära gör för dig, så ställ upp för dig själv lika mycket. 
 
Det finns redan så mycket press i vår vardagliga roll som det är, som partner, som barn, som förälder, som vän, som kollega och att då känna sig "självisk" utöver det kan vara precis den ytterligare press som inte tillåter oss att göra mer för oss. Våga prioritera att du ska må bra i alla dem rollerna.
Att vårda sig själv är inte samma sak som att vara självisk bara för att du väljer att prioritera sin tid till dig över något annat. Bara du vet vad du behöver, så vad gör det möjligt för dig att må bättre och ladda batterierna?
 
Personligen är det ofta priset på saker och ting som jag känner sätter stop för mig när jag tänker på saker att ge till bara mig. Ansiktsbehandling, massage, fixa naglar... men man kan göra allt i en budget variant bara man tar ut den där halvtimmen. Att göra de där småsakerna man känner att man hela tiden inte hinner för att det finns annat, förstör mer än det ger och får oss att se mer saker vi ska hinna med i slutänden. Ostört kan 30 minuter göra underverk för själen! Ge lugn, göra att vi känner oss mer kompletta eller piggare. 
 
 
Vad kan du lägga 30 minuter om dagen på för din skull? 
 
 
 

Att vara riktigt självisk

Allmänt Kommentera
Att ta hand om sig själv är så himla viktigt. Att ta tid till att sitta i tystnad och andas, låta sig ta ett bubbel-bad, kanske 30 minuter till att springa eller bara power-nappa oss igenom den där halvtimmen! Det är saker som får oss att må bra innifrån. Tyvärr, när vi säger ifrån förknippas detta ibland med något helt annat; att vara självisk. 
 
Lika konstigt som jag tycker att det är att vara fåfäng har fått en negativ klang för att det förknippas med att vara ytlig, tycker jag det är konstigt att egen-tid förknippas med att vara självisk. Att låta sig ha den tiden vi behöver för att ladda våra batterier är inte samma sak som att bara tänka på sig själv. Att ta tid för oss själva kan mycket väl involvera familj och vänner, men gör den inte det så måste vi kunna känna att det är ok att be om ändå. Det är sätt för oss att ge det vi behöver till oss själva för att kunna fortsätta med det vi gör!
 
Självklart ska man alltid tänka på andras känslor, vad du vill ska inte vara på andras bekostnad, men deras ska inte vara på din! Det blir lätt att ställa upp för andra för mycket när vi ser hur glada de blir eller hur vi hjälper dem i sitt... Det viktiga är att du inte ska behöva må dåligt eller känna oro för att du gör något för någon annan. Absolut inte till den gräns då du nte räcker till för att finnas där för dig själv. Du betyder lika mycket för dig själv som någon nära gör för dig, så ställ upp för dig själv lika mycket. 
 
Det finns redan så mycket press i vår vardagliga roll som det är, som partner, som barn, som förälder, som vän, som kollega och att då känna sig "självisk" utöver det kan vara precis den ytterligare press som inte tillåter oss att göra mer för oss. Våga prioritera att du ska må bra i alla dem rollerna.
Att vårda sig själv är inte samma sak som att vara självisk bara för att du väljer att prioritera sin tid till dig över något annat. Bara du vet vad du behöver, så vad gör det möjligt för dig att må bättre och ladda batterierna?
 
Personligen är det ofta priset på saker och ting som jag känner sätter stop för mig när jag tänker på saker att ge till bara mig. Ansiktsbehandling, massage, fixa naglar... men man kan göra allt i en budget variant bara man tar ut den där halvtimmen. Att göra de där småsakerna man känner att man hela tiden inte hinner för att det finns annat, förstör mer än det ger och får oss att se mer saker vi ska hinna med i slutänden. Ostört kan 30 minuter göra underverk för själen! Ge lugn, göra att vi känner oss mer kompletta eller piggare. 
 
 
Vad kan du lägga 30 minuter om dagen på för din skull? 
 
 
 
Någonting jag har insett är att jag är dålig på att be om hjälp. Det och att jag inte är ensam om det. Ofta när jag skriver i min bullet journal så handlar det om att komma vidare, men sällan om hur jag ska be andra om hjälp för det. Typ bara vad jag själv kan göra åt det. Men de hänger ihop, visst gör de? Varför är det så svårt och varför har det tagit så lång tid att fatta vad det faktiskt innebär att be om hjälp?
 
Tidigare har jag tyckt att jag ber om hjälp när jag behöver det, men på senare har jag insett att min uppfattning har varit ganska fyrkantig. 
 
Det gick upp ett ljus för mig när jag insåg att vi kan be om hjälp på så många olika sätt. Det handlar inte alltid om att fysiskt gå till någon och be om hjälp, som jag tyckt, det kan också vara att söka sig till det vi vet att vi behöver just nu.
Jag vet inte varför men ofta när jag tänker på att be om hjälp så handlar det om att faktiskt be någon annan göra något åt mig, hjälpa mig fysiskt mot konkreta resultat liksom. Men efter en tankeställare under ett yoga-pass insåg jag att oavsett hur vi söker hjälp så behöver det inte vara samma sak som att belasta någon annan. Vi kanske går till en terapeft för att prata ut och hjälpa oss själva komma fram till saker genom att bolla dem. Detsamma gäller om man väljer en vän. De tar ju inga beslut åt oss men de kan hjälpa oss nå våra egna. Att söka en kurs är att be om hjälp, men det är ju vi som måste se till att ta till oss av den. 
 
Jag vet till exempel att jag blir mer motiverad av att göra saker i grupp och att när jag är själv är det svårare att starta. Att sätta sig ner och göra något själv är mycket tuffare än när någon annan gör det med mig, även om det bara är att sitta i tystnad. Så är det för studier och mig generellt. Jag fungerar bäst när jag har ett utbyte med andra, vare sig det är en guide, ett bollplank eller en inspiration. Så om jag vill tillföra mer av något i mitt liv, vare sig det gäller att spela mer gitarr, lära mig ett språk eller fokusera på oljemålning så behöver jag hjälp med att börja processen. 
 
Att söka hjälp kan vara att googla runt och hitta motivation genom bloggar, instruktionsvideor eller annat som inspirerar, men det handlar om att bestämma sig för att söka sig till kunskapen. Vart har jag möjlighet att vända mig? Lyssna på de som vet mer, som kan eller som får mig att vilja mer är ett jättebra sätt att starta något. 
Gå en kurs om du behöver en guide. Gå till ett fik eller biblioteket om du behöver miljöombyte för fokus. Våga be någon som har sjukt mycket mer erfarenhet än dig om vad de tycker.
 
 
Våga vara sämst. Våga satsa på att utvecklas. Hitta ett sätt att be om hjälp på. Våga hjälpa dig själv genom att ta hjälp från andra. 
 
 
Jag bad om hjälp när jag bestämde mig för att testa yoga. Inte bokstavligt eller muntligt. Jag visste att jag inte skulle komma längre på egen hand och behövde mer erfarna personer omkring mig för att hjälpa min kropp, mitt sinne och min förståelse för hur de hänger ihop. Idag är jag så glad att jag bara testade det!

Ett sätt att be om hjälp

Bullet Journal Kommentera
Någonting jag har insett är att jag är dålig på att be om hjälp. Det och att jag inte är ensam om det. Ofta när jag skriver i min bullet journal så handlar det om att komma vidare, men sällan om hur jag ska be andra om hjälp för det. Typ bara vad jag själv kan göra åt det. Men de hänger ihop, visst gör de? Varför är det så svårt och varför har det tagit så lång tid att fatta vad det faktiskt innebär att be om hjälp?
 
Tidigare har jag tyckt att jag ber om hjälp när jag behöver det, men på senare har jag insett att min uppfattning har varit ganska fyrkantig. 
 
Det gick upp ett ljus för mig när jag insåg att vi kan be om hjälp på så många olika sätt. Det handlar inte alltid om att fysiskt gå till någon och be om hjälp, som jag tyckt, det kan också vara att söka sig till det vi vet att vi behöver just nu.
Jag vet inte varför men ofta när jag tänker på att be om hjälp så handlar det om att faktiskt be någon annan göra något åt mig, hjälpa mig fysiskt mot konkreta resultat liksom. Men efter en tankeställare under ett yoga-pass insåg jag att oavsett hur vi söker hjälp så behöver det inte vara samma sak som att belasta någon annan. Vi kanske går till en terapeft för att prata ut och hjälpa oss själva komma fram till saker genom att bolla dem. Detsamma gäller om man väljer en vän. De tar ju inga beslut åt oss men de kan hjälpa oss nå våra egna. Att söka en kurs är att be om hjälp, men det är ju vi som måste se till att ta till oss av den. 
 
Jag vet till exempel att jag blir mer motiverad av att göra saker i grupp och att när jag är själv är det svårare att starta. Att sätta sig ner och göra något själv är mycket tuffare än när någon annan gör det med mig, även om det bara är att sitta i tystnad. Så är det för studier och mig generellt. Jag fungerar bäst när jag har ett utbyte med andra, vare sig det är en guide, ett bollplank eller en inspiration. Så om jag vill tillföra mer av något i mitt liv, vare sig det gäller att spela mer gitarr, lära mig ett språk eller fokusera på oljemålning så behöver jag hjälp med att börja processen. 
 
Att söka hjälp kan vara att googla runt och hitta motivation genom bloggar, instruktionsvideor eller annat som inspirerar, men det handlar om att bestämma sig för att söka sig till kunskapen. Vart har jag möjlighet att vända mig? Lyssna på de som vet mer, som kan eller som får mig att vilja mer är ett jättebra sätt att starta något. 
Gå en kurs om du behöver en guide. Gå till ett fik eller biblioteket om du behöver miljöombyte för fokus. Våga be någon som har sjukt mycket mer erfarenhet än dig om vad de tycker.
 
 
Våga vara sämst. Våga satsa på att utvecklas. Hitta ett sätt att be om hjälp på. Våga hjälpa dig själv genom att ta hjälp från andra. 
 
 
Jag bad om hjälp när jag bestämde mig för att testa yoga. Inte bokstavligt eller muntligt. Jag visste att jag inte skulle komma längre på egen hand och behövde mer erfarna personer omkring mig för att hjälpa min kropp, mitt sinne och min förståelse för hur de hänger ihop. Idag är jag så glad att jag bara testade det!
JA, ABSOLUT!
Jag skriver dagbok för att vara öppen och ärlig mot mig själv. Jag skriver ner och erkänner alla de känslor och tankar jag har för att kunna tydligt se dem på papper. Väl på papper vet jag att mina känslor, stora som små, inte kan skada mig och inte kan såra någon. De är bara där. De är inte större än längden på meningen eller höjden på bokstäverna. 
Först då, när det inte känns så attackerande mot något eller någon eller så skrämmande att tänka på, kan jag fundera på vart känslorna kommer ifrån och om jag vill eller kan göra något åt hur jag känner. 
 
När jag funderar över mina känslor så försöker jag komma ihåg att i 99% av fallen jag gör något åt dem så känns det bättre, så jag inte bara försöker komma över det. Genom att rationalisera bort det samtidigt som jag försöker att inte se eller tänka positivt kring saker. Det blir lätt ett förminskande av vad jag tycket är jobbig i mitt liv och genom att inte se det för vad det är blir jag inte av med det. What we resist persist. Hur jag borde känna kring saker ska inte vara med och bestämma.
 
Där hjälper dagboken mig som mest.  
 
Att fundera på vad som är viktigt för mig och vad jag bryr mig om hjälper mig komma fram till hur jag vill agera, inte hur jag vill uppfattas. Hur jag vill agera hjälper mig i sin tur göra det jag mår bra av. Jag vågar lita på att mina känslor är uppriktiga och att andra kommer ta mina känslor på allvar när jag förmedlar dem. 
Det kan vara riktigt svårt att sätta ord på vad jag vill och ofta försöker jag göra något bättre utan någon annans vetskap. Det blir svåtr eftsrom ingen kan läsa dina tankar och förstår inte alltid vad du håller på med utan tydlig kommunikation.
 
Förtydliga din avsikt både för dig och andra, det brukar jag få påminna mig själv om. 
 
Ett mål för i år har t.ex. varit att umgås mer med familjen, men jag har inte sagt något till dem om det. Detta var bara något jag skulle "fixa" och har försökt skapa situationer för det. Jag har även därför blivit besviken när de inte avsätt sig så mycket tid till mina försök att umgås som jag vill. När jag förklarade min avsikt det ändrades det genast! Så dumt, de hade bara en helt annan syn på saker. Hur enkelt det än kan verka att visa vad vi vill så är det aldrig självklart för någon annan än oss själva. 
 
Så, vad stoppar oss? Det kan också vara svårt när vi väl vet vad vi vill, vad vi stör oss på eller hur vi vill ha en situation istället. Vi har en tendens att visualisera oss det värsta när vi vill ta upp något jobbigt med någon annan. Ja, de kan bli sårade och kanske besvikna, men när man faktiskt tar upp saker så har jag märkt att de ofta tar det bättre än man föreställt sig. Man får lov att ändra sig och först då kan det bli bättre, när båda parter är på samma sida om den förändringen. Oftast respekteras det.
 
 Så varför visualiserar vi inte det bästa som kan hända oftare?
 
Det är därför jag har dagboken, jag försöker fundera på vad jag faktiskt känner att jag vill, sedan litar jag på att andra, vuxna personer precis som jag, förstår och visar respekt det.
Samtidigt som jag försöker minnas att deras reaktion inte behöver påverka mitt beslut. Älska ditt val så bryr du dig inte lika mycket om andras. Jag gör ju det här för mig. Våga välja för DIG! 
 
De står i bokhyllan i ordning. Leuchturm1917 A5 i olika färger. 
 
Det är inte alltid dagboken har så stor effekt dock! Oftast skriver jag bara ner händelser som har påverkat mig eller saker jag inte kan släppa, bara för att det så skönt att ha något som inte dömer mig för vad jag skriver. :) 
Testa du också!

Skriver du dagbok?

Mitt liv En kommentar
JA, ABSOLUT!
Jag skriver dagbok för att vara öppen och ärlig mot mig själv. Jag skriver ner och erkänner alla de känslor och tankar jag har för att kunna tydligt se dem på papper. Väl på papper vet jag att mina känslor, stora som små, inte kan skada mig och inte kan såra någon. De är bara där. De är inte större än längden på meningen eller höjden på bokstäverna. 
Först då, när det inte känns så attackerande mot något eller någon eller så skrämmande att tänka på, kan jag fundera på vart känslorna kommer ifrån och om jag vill eller kan göra något åt hur jag känner. 
 
När jag funderar över mina känslor så försöker jag komma ihåg att i 99% av fallen jag gör något åt dem så känns det bättre, så jag inte bara försöker komma över det. Genom att rationalisera bort det samtidigt som jag försöker att inte se eller tänka positivt kring saker. Det blir lätt ett förminskande av vad jag tycket är jobbig i mitt liv och genom att inte se det för vad det är blir jag inte av med det. What we resist persist. Hur jag borde känna kring saker ska inte vara med och bestämma.
 
Där hjälper dagboken mig som mest.  
 
Att fundera på vad som är viktigt för mig och vad jag bryr mig om hjälper mig komma fram till hur jag vill agera, inte hur jag vill uppfattas. Hur jag vill agera hjälper mig i sin tur göra det jag mår bra av. Jag vågar lita på att mina känslor är uppriktiga och att andra kommer ta mina känslor på allvar när jag förmedlar dem. 
Det kan vara riktigt svårt att sätta ord på vad jag vill och ofta försöker jag göra något bättre utan någon annans vetskap. Det blir svåtr eftsrom ingen kan läsa dina tankar och förstår inte alltid vad du håller på med utan tydlig kommunikation.
 
Förtydliga din avsikt både för dig och andra, det brukar jag få påminna mig själv om. 
 
Ett mål för i år har t.ex. varit att umgås mer med familjen, men jag har inte sagt något till dem om det. Detta var bara något jag skulle "fixa" och har försökt skapa situationer för det. Jag har även därför blivit besviken när de inte avsätt sig så mycket tid till mina försök att umgås som jag vill. När jag förklarade min avsikt det ändrades det genast! Så dumt, de hade bara en helt annan syn på saker. Hur enkelt det än kan verka att visa vad vi vill så är det aldrig självklart för någon annan än oss själva. 
 
Så, vad stoppar oss? Det kan också vara svårt när vi väl vet vad vi vill, vad vi stör oss på eller hur vi vill ha en situation istället. Vi har en tendens att visualisera oss det värsta när vi vill ta upp något jobbigt med någon annan. Ja, de kan bli sårade och kanske besvikna, men när man faktiskt tar upp saker så har jag märkt att de ofta tar det bättre än man föreställt sig. Man får lov att ändra sig och först då kan det bli bättre, när båda parter är på samma sida om den förändringen. Oftast respekteras det.
 
 Så varför visualiserar vi inte det bästa som kan hända oftare?
 
Det är därför jag har dagboken, jag försöker fundera på vad jag faktiskt känner att jag vill, sedan litar jag på att andra, vuxna personer precis som jag, förstår och visar respekt det.
Samtidigt som jag försöker minnas att deras reaktion inte behöver påverka mitt beslut. Älska ditt val så bryr du dig inte lika mycket om andras. Jag gör ju det här för mig. Våga välja för DIG! 
 
De står i bokhyllan i ordning. Leuchturm1917 A5 i olika färger. 
 
Det är inte alltid dagboken har så stor effekt dock! Oftast skriver jag bara ner händelser som har påverkat mig eller saker jag inte kan släppa, bara för att det så skönt att ha något som inte dömer mig för vad jag skriver. :) 
Testa du också!