Jag älskar positiviteten kring Instagram, det är verkligen en plattform för att visa saker som de är och nå ut. Det var därigenom jag kom i kontakt med BOPO (Body Positivity) rörelsen från början. "Älska din kropp som den är" var deras enkla budskap, det lät uppenbart och inte minst hälsosamt, men så sjukt svårt!

 

Jag precis som många andra har svårt att acceptera förändringar som kommer med tiden, speciellt när man ser den så konkret som i min kropp, mitt "ansikte utåt". Jag sörjer den jag har varit, både kroppsligt och mentalt, och att jag inte är som jag en gång varit.

Visste du att förluster alltid känns mer än vinster? Att känna att man förlorat något kan ge mycket större konsekvenser än att få mer av något, oavsett vad. Det spelar ingen roll om man förlorat sin kroppsform, pengar, sin mentala styrka eller chanser. Det är därför det är är viktigt att se till vad man har och påminna sig om sin tacksamhet dagligen.

 

Bild: tacksamhet.

 

BoPo har hjälp mig att se på saker annorlunda och prioritera om hur jag vill må och ha det i mitt liv. Inte vad som borde göra mig lycklig, inte hur jag ska nå det och speciellt att jag inte behöver ser ut på ett speciellt sätt för att ha det. 

 

Ett konkret exempel för mig, på hur jag förstörde synen på mitt eget värde, är första gången jag blev deprimerad. Jag tappade så mycket i vikt och jag fick så mycket komplimanger för det. Jag tackade folk men samtidigt minns jag att jag inte förstod varför. Jag hade inte gjort något för att få den och i mina ögon var det en symbol för min sjukdom. Andra såg dock inte allt som försiggick inom mig, bara mig utifrån. Att ta tag i sin vikt och lyckas gå ner ses som en enorm prestation och något som verkligen ska gratuleras. Vi ser hur andra kämpar på bloggar och instagram, hur mycket arbete det är för att må bättre och gå ner i vikt. Så här i efterhand tror jag bara att folk trodde att jag mådde bättre eftersom jag hade lyckats med något som kräver tid och dedikering. Att jag ens orkade ta itu med något var ett mirakel. 

 

 

När jag började må bättre, bli fylligare, kunna träffa folk igen så avskydde jag förändringen. Inte till en början, då mådde jag SÅ bra men jag kände mig klumpig trots att jag kunde, för första gågnen på månader, njuta av mat igen. Jag var i ett behaglit mellanting av att äta gott och få komplimanger. Men sen blev det så mycket skam i att äta något jag visste inte var bra för mig samtidigt som jag verkligen ville njuta av det. Kläder som vart för stora blev för små och jag kände mitt värde som person försvinna med personen jag inte längre var. Kunde jag inte vara båda hela tiden? 

 

Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då det varit värre, då det spelade mindre roll hur jag såg ut eftersom jag var så olycklig. Men i slutänden satte jag ett större värde i att ha gått ner i vikt, en ren konsekvens och inget jag brydde mig om, istället för värdet i att ha kommit ur en mental sjuksom, vilket krävde hårt arbete med mig själv dagligen. Allt jag stod ut med för att övervinna mina egna tankar var inte för att se annorlunda ut, men jag saknade ändå den förlusten. 

 

 

Att älska sin kropp för vad den är och kan nu är något jag, på mina dåliga dagar speciellt, fortfarande längtar efter! Att inte vara rädd för att den har förändrats och kommer förändras i framtiden.

Jag älskar den här rörelsen eftersom den påminner om att man inte måste få tillbaka sin kropp efter att ha fått barn. Den förändras, det är en konsekvens, och att lägga större värde på den än ett liv är inte hälsosamt.

Man behöver inte skämmas över sina ärr, de är från en tid då man inte mådde lika bra, då man inte visste vad man vet idag och tyder på att man klarat sig igenom något som varit extremt mentalt påfrestande.

Den lär ut att älska sin fräknar som alltid är i vägen och finns överallt på varenda bild, som en unik markering som definerar en speciell person. 

 

Det är mer påtagligt när det är genom något som kroppen, något alla kan se och så många har åsikter kring. Media i alla former visar upp "idealet" och är en stor del av den här förvrängningen, men också den här oacceptansen att allt förändras. Vad spelar det för roll om vi ändå inte är lyckliga? Dessa förändringar är inget som gör dig till en sämre person. 

 

Body Positivty är något vi alla kan må bra av. För att inse att vi är inte hur vi ser ut. Vi kan fortfarande skratta, vara roliga, må bra, springa, sjunga, simma, gråta och vara värda något. Vi förändras varje dag, vare sig vi vill eller inte, men tänk på allt vi fått, lärt oss, upnått istället för vad vi förlorat.  

 

 

Jag rekommenderar filmen "Embrace" på Netflix för de som är nyfikna. De handlar om hur vår syn på oss själva, andras idéer om hur det ska vara och hur det kan driva oss till att göra saker som får oss att må sämre, men också om acceptans för vilka vi är. Den måste komma från oss själva i första hand.